Och bergen svarade av Khaled Hosseini

Detta är en berättelse om människor som älskar men blir krossade.
Omständigheterna - fördomar, fattigdom - förstör kärleken eller omöjliggör den.
Boken handlar om ett Afghanistan före ryssarna och talibanerna. Ett samhälle som ändå var grymt mot dom små människorna.
Ödena flätas in i varann - Afghanistan, Pakistan, USA, Grekland, Frankrike - huvudpersonerna rör sej mellan kontinenterna men det finns band och samband som uppenbaras.
En ganska deppig bok som inte lämnar så stora avtryck hos mej.

Yahya Hassan - Dikter

Nu har det skrivits och pratats så mycket om Yahya Hassan. Men ändå.
Vi diskuterade boken i min bokcirkel i veckan och var alla djupt imponerade av den unge mannen. Men hur han ska gå vidare är svårare att se. Kan han det? Är han fast i en livsstil, med kickar. Har han annat att säga. Där hade vi olika teorier - jag tror han kommer att bli en bra författare, i alla fall om inte kändisskapet knäcker honom. Men han kanske vaknar upp om ett par år efter 1000 föreläsningar och helt har tappat fotfästet...
Jag såg en intervju med honom på tv och tittade på alla bilder på google. Han ler aldrig. Ett litet halvt småleende på en enda bild. Han är så långt från insmickrande man kan tänka sej. Är det en pose? Självklart är han begåvad nog att köra en pose och lura oss alla. Är han så tyngd av den som dom flesta ser det fruktansvärda uppväxten att han är glädjelös? Han är 18 år och har suttit på institutioner, vaggats i ett välmenande pedagogträsk med värderingar som han struntade i, han tog emot det som gavs men följde inte en sekund reglerna.
En av "pedagogerna" han skriver om hade han uppenbarligen ett förhållande med, han var 16, hon dubbelt så gammal. Hon fick sparken och skilsmässa. Han rånade hennes ex och stal bl a hennes sons dator.

Stoner av John Williams

Jag läste till tre i natt. Boken är så spännande. Jag måste få veta hur det gick för den anspråkslöse och ödmjuke William Stoner. Han borde varit älskad. I stället blev han själv förälskad i en djupt störd kvinna. Han blev hatad av en kollega med makt. Dottern, ja jag ska inte avslöja för mycket...
Stoner som föddes in i en eländigt fattig bondfamilj i Missouri, vid förra sekelskiftet, arbetade sej in i en akademisk miljö, mot alla odds. Han skulle lära lantbruk men greps av sitt livs stora passion - litteraturen. Han blev kvar mer än 40 år vid samma universitet. Och trots sin ödmjukhet har han stora anspråk när det gäller litteraturen, och stöter sej med dom som är lättsinnigare lagda.
William Stoner blir på ett sätt ett offer för hänsynslösare människor, men han har en hård och obeveklig integritet, en kärna av kärlek och engagemang som gör honom avundsvärd. Han blir aldrig småaktig och hämndlysten - och hans vedersakare framstår som offer för sin egen låghet medan Stoner växer i vår respekt.
En vacker bok som länge varit bortglömd men nu fått en renässans.

The Idealist av Nina Munk

Nina Munk skildrar Jeffrey Sachs, världens kanske framgångsrikaste ekonom, rådgivare till FNs generalsekreterare och diverse presidenter. Boken heter "The Idealist - Jeffrey Sachs and the quest to end poverty".
Sachs påstod nämligen år 2005 att han hade receptet. Det behövdes inte mycket pengar för att "lyfta" de fattiga ur fattigdomen. Under decennier har biståndet inte kunnat göra slut på fattigdomen, skulle nu Sachs visa vägen.
Men Nina Munk får inte sina frågor besvarade - ju längre hon följer Sachs, desto fler frågor har hon. Kan omvärlden verkligen lyfta människor ur fattigdom? Måste de inte göra det själva?
Sachs använde retorisk chockterapi för att väcka sina åhörare. "Har ni sett barn dö? När det finns vaccin, mödravård, kunskaper?"
Sachs räknade ut att det skulle kosta 250 miljarder dollar om året att utrota fattigdomen. Det är ungefär hälften av det nuvarande biståndet men på sikt skulle det bli mycket billigare än att ha krig och kris och massmigration.

The Silent Wife av ASA Harrison

Deckare, utspelar sej i Chicago.
Den är ganska bra, en fin skildring av två mycket förljugna människor som lever sina liv tillsammans och parallellt. Allt är mycket välordnat, tills ett av mannens reguljära, och av båda kända men aldrig nämnda, snedsteg blir allvar. Och allvar av smutsigaste och mest patetiska slag.
Ska nu den kontrollerade och tysta frun förvandlas till mördare när hennes värld spricker? Den frågan ställs tidigt och vi vet inte riktigt hur det blir, vi hålls länge på sträckbänken och förvånas ända in i slutet av boken över händelseförloppen.
Den är bra, som deckare betraktad...

Bilderbergmötet av Anders Jallai

Lite pinsamt att jag läste denna barnsliga bok. Jag behövde en ljudbok till tvättningen av 37 fönster - det tog dom 10 timmar boken varar. (Ok - jag är inte bra på att tvätta fönster.) Och den började inte så dåligt - det är mina trakter i Norrtälje, hjälten har pensionerat sej och har sorg efter att ha blivit av med sin familj i Estonia, det är lite fina skildringar av miljöer och människor.
Men sen - Bilderbergmötet med världen mäktigaste inkl Henry Kissinger, Rockefeller, Carl Bildt, prinsessan Madeleine - ska hållas i det f d fiskeläget. Det är superhemligt. Mossad och CIA är där för att bevaka de sina. Plus all svensk säkerhetstjänst värd namnet.
Trots detta får vår avdankade agent sköta hela räddningen av evenenemanget som attackeras av högerextrema globaliseringskritiker - han gör det tillsammans med ett par andra luggslitna pensionärer från trakten, en snabb båt och lite glockpuffror och hagelgevär (eller vad det nu var). Det blir patetiskt.
På vägen offras Carl Bildt som skjuts genom huvudet så det blonda håret fladdrar och Henry Kissinger. Men prinsessan Madeleine räddas - vår hjälte viskar i hennes öra: "Jag vet hur det känns att förlora en dotter". Kungahuset har speciellt vädjat till honom att rycka in och rädda deras dotter, han har tidigare under sin aktiva tid, får man tro, räddat Sverige ur diverse katastrofer.
Det som är intressant - ett tidens tecken kanske, är att den superhemliga agendan på Bilderbergmötet skulle vara att ta itu med befolkningsökningen i världen - med radikala och odemokratiska metoder.
Dan Browns senaste - Inferno - handlar om samma sak. En dålig idé vars tid är inne?

Felicia försvann av Felicia Feldt

Jag var tveksam, men behövde en ljudbok. Jag blev fängslad, hon skriver bra, Feldt. Det är ingen sympatisk skildring, varken av henne själv eller av mamman, som bara kallas "mamma" i boken men som alla vet är Anna Wahlgren, barnuppfostringsgurun och niobarnsmamman. Hennes bild finns f ö på omslaget.
Det är fantastiskt hur denna mamma tycks vara allomslutande, hennes närvaro tränger undan allt annat, män och pappor passerar förbi som skuggfigurer, familjen flyttar ständigt så mamman blir hela världen.
Jag har förstått att olika barn i familjen haft olika barndomar, så är det förstås. Felicia hatar sin mamma, det är ett rödglödgat hat som färgar hela skildringen. Man inser att det finns andra versioner. En strävsam mamma som lyckas försörja hela flocken. (Ja Anna W kallar det för flock, det gäller för barnen att passa in i flocken och göra sitt.) Med författarskap. Kanske bidrog skuggmännen till försörjningen, det framgår inte. Dom tycks ha klarat det rätt bra i alla fall.
Det finns en stränghet och obönhörlighet hos mamman som Felicia lider av. Och en självupptagenhet, i bilden av den perfekta flocken finns inget utrymme för revolt - trots den bohemiska livsstilen.

Davidsstjärnor av Kristina Ohlsson

En riktigt bra deckare, poliser som är hyfsat elegant skildrade, bra miljöer och en intressant intrig. Såna vi tycker om tillåts dö, det är bra. Man ska inte känna sej för säker.
JAg läste i farten även "Askunga", samma författares första deckare. Den hade också sina poänger men poliserna var plågsamt töntigt skildrade...Ohlsson har lärt sej.

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Nu har jag gjort det igen - läst en massa böcker utan att hejda mej.
Ska skriva ikapp.
Nyckeln är tredje och sista delen i serien om häxorna i det lilla samhället Engelsfors, häxorna som ska rädda världen från dom onda makterna.
Jag tyckte om dom två första - Cirkeln och Eld var bra. Inte för häxerierna så mycket som för den ganska osminkade skildringen av unga tjejer, som tillåts vara elaka, avundsjuka, kåta, kära, duktiga, lata, intrigerande, osäkra - det är bra porträtt där huvudpersonerna växer och förändras och dör för den delen.
Men den här sista boken - det blir för mycket häxor och onda och goda krafter - det blir en evig rundgång kring hur våra kära häxor ska utföra räddningen - jag tappar intresset.

En av oss, om Breivik av Åsne Seierstad

Det är en närmast outhärdlig läsning, Seierstads bok om Anders Behring Breivik. Men den är viktig.
Den skildrar ingående Breiviks grundliga och långvariga planering inför dåden där han dödade 77 människor, dom flesta mycket unga. Det var ett hårt jobb och en noggrann planering bakom särskilt bomben, den var svår och tung att bygga och mycket större än t ex Timothy McVeighs Oklahomabomb. Vi får klart för oss vilken extrem målmedvetenhet som denne i omvärldens ögon misslyckade individ kunde uppbåda.
För vad? - snedvridna idéer om att rädda Norge från muslimer som Breivik odlade på nätet tillsammans med likasinnade. Han fick bekräftelse där på ett sätt som han aldrig fått IRL.
Nästan mest outhärdligt är att läsa om polisens klantighet. Ett troskyldigt Norge där inte en enda polishelikopter kan uppbringas, där medierna kretsar över Utöya och filmar långt innan någon enda polis närmar sej och medan Breivik går runt och avrättar i snitt en person i minuten. Där det tar två timmar att utfärda rikslarm. Där båtturister börjar undsätta ungdomar långt innan polisen ens kommer i närheten, deras båt är inte funktionsduglig. Där en uppmärksam civilperson strax efter bomben small i Oslo ringer in signalement och bilnummer på en misstänkt man med dragen pistol och polisuniform som lämnat platsen för bombdådet. Det skulle ta mer än en timme innan efterlysning på bilen och mannen skickades ut - under tiden körde Breivik till färjeläget och tog båten över till Utöya. Han väntade t o m på kajen ett bra tag.

The Snowden Files av Luke Harding

Helt rykande färsk bok om hela Snowdenaffären. Jag blev vuxen när välfärdssamhället peakade och har en närmast enfaldig tilltro till den goda staten. Men den här historien skakar om. Det är helt osannolika olagliga friheter spionorganisationerna tog sig därför att dom kunde och därför att tidsandan efter elfte september var sådan.
Tusentals hemliga dokument som avslöjade omfattningen av spioneriet läcktes i juni 2013 av Edward Snowden, en ung man som jobbade åt en privat underleverantör till USA:s National Security Agency, NSA. Han rymde från arbetsplatsen i Hawaii till Hongkong och kontaktade en Guardianjournalist som när de träffades blev chockad över Snowdens ungdom: "he was barely old enough to shave". Boken skildrar hela förloppet kring publiceringen av dokumenten, Snowdens vidare flykt till Moskva och alla nationella och internationella turer som avslöjandena ledde till. Det är mycket läsvärt och spännande. Boken tar oss ända fram till i februari i år, Snowden är fast i Ryssland tills vidare och vet föga om sin framtid. Få länder är beredda att ge honom asyl av rädsla för USA:s och Englands fiendskap. Ni minns väl hur Bolivias presidents plan blev tvingat att gå ner i Wien för att USA trodde att Snowden var ombord.

Död i skugga av Anne Holt

Anne Holt skriver bra, det är en historia om barnmisshandel eller misstänkt sådan. Inte så övertygande.
Jag borde helt enkelt sluta läsa deckare, men vad ska jag då koppla av med?

Glasverandan av Ann Cleeves

Tja, vad säga? En pusseldeckare av klassiskt slag.
Gäsp.

Barnmorskan av Katja Kettu

"Som du vet är jag en usel och olärd barnmorska, obetydlig och strävsjälad. Allt jag kan har jag lärt mig under krigets sista månader genom fittan och den blodiga mullen. Förr visste jag nog att vi alla i födelseögonblicket släpper ur oss en gråt som smakar av mellangård. Nu vet jag att vi alla hinner gjuta många tårar under livet..."
Så presenterar sig barnmorskan Vindöga, av sin älskade SS-officer Johannes kallad för Vildöga. Det är 1944, Finland är i förbund med Tyskland och Vindöga ger upp allt för sin kärlek. Hon jobbar frivilligt i ett tyskt fångläger i Petsamo och aborterar foster på de våldtagna kvinnorna medan hennes älskade gräver en jättegrav där döda fångar ska undanröjas. Johannes är nerknarkad och traumatiserad efter tjänstgöring med massmord i Ukraina. Men tyskarnas lycka vänder och barnmorskan analyserar läget: ".. nu har finnen trots sitt harlynne gett sig på den tyska vargen och pinar iväg honom, och när ryssbjörnen samtidigt genomför sina grådaskiga attacker från Varanger och Petsamo råder den största osäkerhet i Lapparnas land."
Vindöga blir nu själv fånge hos tyskarna och får tjänstgöra i fähuset, dvs bordellen. Hon står ut med allt bara hon kan behålla det barn Johannes planterat i hennes kropp. Och hon vägrar bli räddad till Sverige när evakueringen kommer, hon tar sig i stället till Nordnorge - hon kan inte lämna Johannes, för honom och barnet i magen begår hon hemska handlingar och riskerar allt.

Boktjuven av Markus Zusak

När döden berättar en historia måste du lyssna - är undertiteln på denna gripande och kärleksfulla bok. Och det är döden som skriver ner Boktjuvens historia. Den medkännande död som blev helt utarbetad: "Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att under alla år av Hitlers styre fanns det ingen som tjänade Fuhrern lika lojalt som jag."

Boktjuven själv är unga Liesel som bor hos hos sin snälla fosterpappa och sin råbarkade fostermamma sedan hennes bror dött och föräldrarna försvunnit, var dom kanske kommunister - vad nu det betyder?
Det här måste vara en ungdomsbok? Varför? Jo, jag grät. Jag  läser och ser mycket grymt, men barn- och ungdomsböcker är särskilt rörande. Jag gråter alltid när jag högläser sagor, det kan vara allt möjligt från en ihjälklämd mus hos Rut-Emma till Skorpan Lejonhjärtas död, det finns ingen rim och reson i gråtandet.

Boktjuven, är dock inte ett dugg sentimental. Jag grät ändå. Den är vacker, grym och kärleksfull. Den skildrar krigsåren på en fattig tysk gata utanför Munchen.

Höglandet av Steinar Bragi

Det är obegripligt att denna bok fått bra recensioner och hamnat på recensenternas topplistor i DN bl a.
Jag tycker den är urusel.
Ett gäng otrevliga personer som tecknas osammanhängande som hamnar i obegripliga situationer och gör dumma saker. Det är omöjligt att intressera sej ett dugg för dom. Och språket är rörigt och stolpigt.
Handlingen har Islands kris som mörk bakgrund - alla är medskyldiga till girigheten och den avgrund som öppnade sej framför det festande folket. Våra huvudpersoner har drabbats, förlorat det mesta tycks det som, men är medvetna om att deras spekulationer och affärer har del i katastrofen. Jag har läst en annan isländsk deckare nyss, Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir (den var bättre) där också den isländska krisen spelade ett slags huvudroll - den är väl så djupgående att den präglar allt i dagens Island.
Höglandet skildrar kontrasten mellan natur och stad skrev någon recensent - jaså? Ja dom är på landet och dom vill hem till stan - det är sant. Och det enda positiva jag kan säga om historien är nog just känslan av en ödesmättad jätteöken mitt i lilla Island.

Steglitsan av Donna Tartt

Donna Tartt - "Den hemliga historien" minns jag som ganska klinisk men bra, "Den lille vännen" skildrar med inlevelse en familj som förlamats av sorg efter en död son. Och nu "Steglitsan".
Språket väller fram - berättelsen om Theos mors död sväller liksom framför oss. Vi vet att det ska hända men inte riktigt hur och turerna tills Theo äntligen trots alla sina avledande manövrer får klart för sej att hon dog i explosionen på muséet vindlar fram med ett oemotståndligt sug. Det är skickligt. Vi älskar denna mamma och förstår vilken oerhörd förlust Theo drabbas av.
Nästa genomgripande upplevelse för Theo är kärleken till den hopplöse Boris, ryskpolackukrainaren som blir hans vän. Om Theos förste vän Andy "var en planet utan atmosfär" är Boris ett helt universum. Pojkarna delar knark, mat, pengar i ett fasansfullt ökenlandskap runt Las Vegas dit deras supande, stjälande och misshandlande pappor tagit dem och genast övergivit dem. Varför måste mammorna dö och inte de värdelösa papporna, undrar de hungriga och blåslagna vildingarna?

The Woman Upstairs av Claire Messud

Den här boken har blivit väldigt uppmärksammad i USA och ska nu komma på svenska i april.
Det finns paralleller mellan Lena Anderssons Ester i  "Egenmäktigt förfarande" och Messuds Nora som är kvinnan ovanpå, den prydliga och skötsamma längst bort i korridoren som tar hand om sitt eget skräp och som ingen märker...Nora blir också passionerat och orationellt förälskad, som Ester, men inte i en man utan i en familj - man, hustru, son. Och hon är arg och förblir arg.
"It was supposed to say ´Great Artist´on my tombstone, but if I died right now it would say ´such a good teacher/daughter/friend´instead."
Ett frustrerat kvinnoliv, ett ängsligt yrkesval, ett uppfattat arv från en mor instängd i en begränsande roll, en ovilja att binda sej i en relation - Nora är arg, kanske mest på sej själv. Så träffar hon familjen Shahid  och hon blir hjälplöst förälskad.

Inferno av Dan Brown

Hoppsan, det jag skrev här raderades av något skäl och då tänkte jag, ok, strunt i det, bara pinsamt att visa hur mycket skräp jag läser...
Men, jag rekapitulerar lite snabbt:
I denna bok blir professor Robert Langdon ett slags konsthistoriens Jack Bauer som på 24 timmar ska rädda planeten men utan teknologi och vapen - Langdon har i st konsthistorien och symboltolkningen i sin hand.
Det är väl lite roligt? Ja, på ett sätt. Jag blir sugen på att resa till Florens och Venedig. Men personteckningen är mycket stolpig och intrigen håller faktiskt inte, till slut tröttnar jag på att försöka hänga med i vändningarna och begripa vem som är god och vem som är ond.
Ramen till det hela är Dantes helveteskrets i Divina Commedia och intrigen handlar om att vi överbefolkar jorden och kommer att döma vårt släkte till en kvalfull undergång om inte en rensning sker, en ny digerdöd som decimerar antalet människor med en tredjedel och ger utrymme för en ny storhetstid när vi kan andas fritt igen.... Och en satanisk hjärna har hittat på sättet att göra detta, eller har han det? Ja, läs får du se.
Men jag rekommenderar inte att lägga tid på Dan Brown och hans stiliga professor, som det heter i boken om du inte just vill ha inspiration att resa till Italiens kulturella centra.

Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson

Leif GW:s nya deckare är en ganska snårig historia om brott och bedrägeri. Den vindlar sig ut i Europa, till det tsarryska hovet, in i konstvärlden och en del vanlig småkriminalitet i Sverige.
I centrum står den oförliknelige kommissarie Evert Bäckström, en korrupt olycka till polis, tillika manschauvinist, en figur helt innesluten i sin egen värld och utan en enda känsla för någon annan varelse - jo, han hade en gång en älskad guldfisk, den är väl en passande symbol för hans känsloliv.
GW:s språk är drastiskt, elakt, roligt och på alla sätt njutbart. I "Den döende detektiven" tog han livet av kommissarie Johansson som var en hederlig och strävsam polis med alla de normalt mänskliga egenskaper som Bäckström saknar.
Jag saknar i min tur Johansson här - historien blir överlastad med skildringar av Bäckströms hedonism och frosserier. Dessutom måste Bäckström bli en skicklig polis för att historien ska gå ihop och det inte bara ska bli klanterier och felbedömningar och lättja. Bäckström är nu suverän på att få brottslingar att erkänna genom att spela på fåfänga och rädsla. Kanske stämmer det med bilden av en psykopat, men det blir lite väl sofistikerat.
I alla fall, Leif GW är lysande på sitt hantverk - men jag vet inte hur mycket mer Bäckström vi tål efter denna långa skröna.

Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson

Ojojoj, vilken berättelse!
Respekt till Dan Josefsson som gjort ett hästjobb av research och omvandlat det till övertygande läsning. Det är skakande.
Vilken tur att journalister finns! Jag har ännu inte läst Hannes Råstams bok om hur en seriemördare skapas, kan det finnas ännu mer att hämta där?
Under alla turer kring Quicks åtta upphävda morddomar har jag förhållit mej lite skeptisk - han måste ändå vara ett monster, några av domarna var väl ändå rätt?
Men nu, i Josefssons envetna grävande i arkiven, i förundersökningarna, i förhören, i korrespondensen mellan Sture Bergwall och psykologerna, mellan psykologerna själva träder det fram en bild av en mytomanisk och fantasibegåvad missbrukare, med några rätt misslyckade brott och försök till sexuella övergrepp bakom sig, som lyckas få poliser, åklagare, klinikchefer, psykologer, advokater och medier att spela med i ett nästan decennielångt spektakel.
Åtta morddomar som nu är upphävda!
Josefsson lägger stor vikt vid Bergwalls terapi och den grupp terapeuter som fanns kring den gamla och karismatiska Margit Norell.

Lyckliga gatan av Liza Marklund

Det var mycket länge sedan jag lästa Liza Marklund. En uppskattande artikel i DN av Stig Larsson fick mig att ge mej på hennes senaste, Lyckliga gatan.
Är den bra? Boken känns ofärdig och jag har redan glömt vad den handlar om. Ingen spänning. Skurkar och offer blev otydliga i konturerna.
Det enda intressanta är skildringen av Annika Bengtzon som är en ofullkomlig hjältinna utan högre moral och med problem med styvbarnen och en övergiven, stympad och bitter f d äkta man.
Men på slutet blir allt gulligt och styvdottern och Annika gråter tillsammans i en nyvunnen gemenskap.

Rörgast av Johan Theorin

En deckare, ganska medelmåttig som sådan.
Det som är fascinerande i boken är skildringen av en mycket ung svensk som begav sej till Sovjetunionen på 30-talet och lyckades överleva i Stalins terrorvälde, och bli en del av säkerhetsapparaten genom att byta identitet och bli äkta sovjetmedborgare genom att mörda en medfånge i ett av alla gulag.
Den berättelsen vore värd en egen bok och allt det andra, Ölandshistorien, känns mest som onödiga utvikningar.
Theorins tidigare böcker har innehållit övernaturliga inslag och varit mycket suggestiva, här finns inget övernaturligt alls utom möjligen styrkan hos den gamle Aron som överlevare och hämnande kraftkarl ända in i 80-årsåldern.

An officer and a spy av Robert Harris - om Dreyfusaffären

Jag har läst många böcker av Robert Harris, om allt från Pompeii, till Rom till tredje riket till Stalins Sovjet till britternas chifferarbete under andra världskriget.
Harris är alltid väl researchad och tycks ha lämnat deckargåtorna till förmån för mer renodlade historiska romaner.
Den här gången, 2013, har han tagit sig an Dreyfusaffären och har gjort ett imponerande arbete med att skildra tiden och stämningarna i Frankrike under 1890-talet. Romanen följer officeren Georges Piquart och startar i Dreyfus´ förräderidom och deportation till Devil´s Island. Dreyfus är jude och antisemitismen stark i Frankrike, inte minst påhejad av en press som beskrivs som en gamig, gapig och helt oansvarslös tredje statsmakt. Piquart blir utsedd till chef för underrättelsetjänsten och kommer så småningom över bevis för Dreyfus oskuld, bevis att dokument mot honom förfalskats och dessutom spioneribevis mot en annan officer. Piquart är en envis och orädd man som sätter allt på spel för att bevisa Dreyfus oskuld. Romanen gestaltar varje steg i denna process, juridiskt, socialt, i media, men det blir ganska tråkigt och alltför detaljerat om man inte är fanatiskt intresserad.
Zola och hans stridsskrift mot Dreyfusdomen träder givetvis in på scenen. Det är väl Zola som gjort domen så beryktad, och det fanns press som vågade gå mot strömmen. Zola döms till ett år i fängelse och går i exil i England.

Spår av Lena Sundström

Spår skildrar ett enastående journalistiskt grävjobb.
Det är imponerande att TV4 lät den s k trojkan, Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark, arbeta så länge och envist med uppslaget.
Det har skrivits mycket om boken och den var nominerad till Augustpriset.
Den är välskriven och spännande, det är ganska lätt att hänga med i alla turer. Det bestående intrycket är att Sveriges regering var naiv och alltför hjälpsam mot ett USA som tappat koncepterna efter elfte september. Hjälpsam på ett antagligen olagligt sätt, men jag kan inte tillräckligt för att bedöma detta. Italien hade ett liknande fall där bl a CIA-agenter dömdes till fängelse. Betyder det att italienska domstolar är mer självständiga än svenska? Förmodligen inte, i Sverigefallet fattades avvisningsbeslutet av regeringen i ett fullt beslutsfört sammanträde och fortfarande efter läsningen vet jag inte hur det skedde att säpo lät CIA gå in i processen och hyra ett plan för att transportera de misstänkta terroristerna till Egypten.

Flykten från läger 14 - den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger

Blaine Harden har skrivit denna bok, den kom ut 2012. Den är mycket upprörande.
Jag har tidigare läst om Shin Dong-hyuks öde i artiklar. Han var den förste som lyckades rymma ur ett av Nordkoreas mycket hemliga fångläger. Eller så hemliga är de inte, på google maps kan du se byggnaderna och skolan där Shin gick. Det finns t o m tydligen något ställe där dit man kan åka på semester för det finns recensioner från semestrare på Bukchang concentration camp, det är väldigt förbryllande.
Shin föddes i lägret och rymde när han var 23 år. Han hade vid 14 års ålder sett sin mor och bror bli avrättade. Fadern hade han aldrig levt med även om han kände honom. Det fanns inga nära relationer, Shin såg t o m sin mamma som en konkurrent om maten och han tyckte hon förtjänade att avrättas eftersom hon hade planerat att fly tillsammans med en äldre bror. Det var han som angav henne.
Shins kamp efter flykten har varit att bli människa, säger han. Den som vuxit upp i en värld utanför all normal mänsklig samvaro har svårt att känna tillit.

Varför jag skriver denna blogg

Jag har alltid varit en läsare. Syskon och barndomskompisar minns att jag tyckte om hundar och alltid läste. Det minns jag också. Ständigt denna längtan till böcker.
Jag kunde läsa när jag började skolan och i första klass fick jag sitta och läsa för mig själv medan de andra lärde sig. Det var gulnade, små böcker med sagor och enstaka små bleka illustrationer - inga glassiga sagoböcker.
Min mamma var också en läsare, hon hade kort utbildning men en säker boksmak och det var högtidsstunder när hon läste högt för mig och mina tre syskon. Jag minns särskilt samlingen runt fotogenlampan på Hallands Väderö där vi fick hyra ett hus av vänner vissa somrar.
Vi prenumererade på Allers som kom varje tisdag. Då sprang jag hem från skolan för att hinna först till tidningen som hade följetonger med romantiska eller upprörande berättelser och reportage om exotiska platser och strapatser bortom civilstationen som jag uppfattade som ett slags handelsstation där råbarkade människor sålde skinn och torkat kött till äventyrare.