Den skildrar ingående Breiviks grundliga och långvariga planering inför dåden där han dödade 77 människor, dom flesta mycket unga. Det var ett hårt jobb och en noggrann planering bakom särskilt bomben, den var svår och tung att bygga och mycket större än t ex Timothy McVeighs Oklahomabomb. Vi får klart för oss vilken extrem målmedvetenhet som denne i omvärldens ögon misslyckade individ kunde uppbåda.
För vad? - snedvridna idéer om att rädda Norge från muslimer som Breivik odlade på nätet tillsammans med likasinnade. Han fick bekräftelse där på ett sätt som han aldrig fått IRL.
Nästan mest outhärdligt är att läsa om polisens klantighet. Ett troskyldigt Norge där inte en enda polishelikopter kan uppbringas, där medierna kretsar över Utöya och filmar långt innan någon enda polis närmar sej och medan Breivik går runt och avrättar i snitt en person i minuten. Där det tar två timmar att utfärda rikslarm. Där båtturister börjar undsätta ungdomar långt innan polisen ens kommer i närheten, deras båt är inte funktionsduglig. Där en uppmärksam civilperson strax efter bomben small i Oslo ringer in signalement och bilnummer på en misstänkt man med dragen pistol och polisuniform som lämnat platsen för bombdådet. Det skulle ta mer än en timme innan efterlysning på bilen och mannen skickades ut - under tiden körde Breivik till färjeläget och tog båten över till Utöya. Han väntade t o m på kajen ett bra tag.
Ingen vettig koordinering skedde från polisens sida.
Jag tror ingen avgått.
Boken är upplagd som en parallellhandling mellan porträtt av några av dom ungdomar som Breivik senare skulle mörda och Breiviks egen uppväxt. Det kan bli lite tillrättalagt ibland, Seierstad lyfter fram de fina unga medan Breiviks familj skildras som en mycket dysfunktionell uppväxtmiljö. Men det är också bra. När massakern sker "känner" vi både offer och gärningsman.
Det började med att Seierstad följden den 10 veckor långa rättegången. Den skildrar hon också, och vi får åter möta de anhöriga vi redan känner, nu vittnar dom.
Seierstad avhåller sig genom hela boken från värdeomdömen - hon rapporterar och berättar. Läsaren får själv stå för hyperventileringen och upprördheten.
Det är ett mycket omfattande researcharbete bakom denna bok. Jag är tacksam att Seierstad orkat göra det och presentera hela händelseförloppet och alla inblandade så noggrannt. Hon kallar boken "en berättelse om Norge", och det är den.
Vi vet ju vilken nationell enighet som tycktes inträda i landet efter dåden. Vi ska möta hat med kärlek! Seierstad visar att det inte är så lätt för dom anhöriga att skriva under på det. Dom känner sig ofta svikna och glömda, inte minst av en arbetarrörelse som gör anspråk på offren för egen del.
No comments:
Post a Comment