Barnmorskan av Katja Kettu

"Som du vet är jag en usel och olärd barnmorska, obetydlig och strävsjälad. Allt jag kan har jag lärt mig under krigets sista månader genom fittan och den blodiga mullen. Förr visste jag nog att vi alla i födelseögonblicket släpper ur oss en gråt som smakar av mellangård. Nu vet jag att vi alla hinner gjuta många tårar under livet..."
Så presenterar sig barnmorskan Vindöga, av sin älskade SS-officer Johannes kallad för Vildöga. Det är 1944, Finland är i förbund med Tyskland och Vindöga ger upp allt för sin kärlek. Hon jobbar frivilligt i ett tyskt fångläger i Petsamo och aborterar foster på de våldtagna kvinnorna medan hennes älskade gräver en jättegrav där döda fångar ska undanröjas. Johannes är nerknarkad och traumatiserad efter tjänstgöring med massmord i Ukraina. Men tyskarnas lycka vänder och barnmorskan analyserar läget: ".. nu har finnen trots sitt harlynne gett sig på den tyska vargen och pinar iväg honom, och när ryssbjörnen samtidigt genomför sina grådaskiga attacker från Varanger och Petsamo råder den största osäkerhet i Lapparnas land."
Vindöga blir nu själv fånge hos tyskarna och får tjänstgöra i fähuset, dvs bordellen. Hon står ut med allt bara hon kan behålla det barn Johannes planterat i hennes kropp. Och hon vägrar bli räddad till Sverige när evakueringen kommer, hon tar sig i stället till Nordnorge - hon kan inte lämna Johannes, för honom och barnet i magen begår hon hemska handlingar och riskerar allt.

Det är en passion som inte begränsas av moral och konventioner: "Du kom skuttande längs fjället i kvällningen med en bäcköring på en kvist över axeln, svampskörden insvept i SS-rocken.....Så snart jag fick se dig började strömmen med isblock braka, havet brusa, bina surra och tystnaden var borta."
Kettus människor är sneda och vinda, skadade, stinker och luktar, ljuger och bedrar men hennes naturskildringar för tanken till Hamsuns mäktiga Nordland.
Vi läste boken i min bokcirkel - vi tyckte om den!