Boktjuven av Markus Zusak

När döden berättar en historia måste du lyssna - är undertiteln på denna gripande och kärleksfulla bok. Och det är döden som skriver ner Boktjuvens historia. Den medkännande död som blev helt utarbetad: "Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att under alla år av Hitlers styre fanns det ingen som tjänade Fuhrern lika lojalt som jag."

Boktjuven själv är unga Liesel som bor hos hos sin snälla fosterpappa och sin råbarkade fostermamma sedan hennes bror dött och föräldrarna försvunnit, var dom kanske kommunister - vad nu det betyder?
Det här måste vara en ungdomsbok? Varför? Jo, jag grät. Jag  läser och ser mycket grymt, men barn- och ungdomsböcker är särskilt rörande. Jag gråter alltid när jag högläser sagor, det kan vara allt möjligt från en ihjälklämd mus hos Rut-Emma till Skorpan Lejonhjärtas död, det finns ingen rim och reson i gråtandet.

Boktjuven, är dock inte ett dugg sentimental. Jag grät ändå. Den är vacker, grym och kärleksfull. Den skildrar krigsåren på en fattig tysk gata utanför Munchen.
Människorna strävar att överleva, i vissa fall också att överleva som någotsånär anständiga människor. Zusak visar genom Liesels unga och helt oanalytiska ögon hur minsta lilla motstånd ledde till utstötning, vilka oändligt små marginaler det fanns att verka inom. Bara partimedlemmar fick jobb, Hitlerjugend var obligatoriskt, alla judar var bortdrivna och deras affärer plundrade. Den som hjälpte en jude att måla över nidskrifter på dörren blev stämplad. Den som gav en brödbit till en av dom judar som med hasande steg och döda ögon föstes genom byn på väg mot Dachau blev piskad och utsänd i kriget. Men en jude kommer och vill inkräva ett löfte som gavs på grund av ett räddat liv, i ett tidigare krig. Är det möjligt att rädda honom, en av miljoner? Och kan orden göra skillnad? Liesel lär sig läsa och stjäla böcker i livets alla skeden - på kyrkogården när brodern begravs, ur bokbål, från dom rikas bibliotek. Orden och berättelserna hjälper henne att beskriva sitt liv och sin tid och sina medmänniskor. Hon bara ser, hon vet inte sammanhangen - Vad betydde nazism? Varför krigade tyskarna? Varför skulle judarna hatas? Hon ser resultatet av den obegripliga samtiden och att det fanns människor som gjorde motstånd om så bara genom att sträcka fram ett torrt bröd.

Om Boktjuven påminner om något är det kanske Imre Kertesz "Mannen utan öde" - i sättet att sakligt beskriva det fruktansvärda så att det framstår i all sin ja, osannolikhet. Men den är förstås så oändligt mycket grymmare eftersom den skildrar lägren inifrån.