Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson

Leif GW:s nya deckare är en ganska snårig historia om brott och bedrägeri. Den vindlar sig ut i Europa, till det tsarryska hovet, in i konstvärlden och en del vanlig småkriminalitet i Sverige.
I centrum står den oförliknelige kommissarie Evert Bäckström, en korrupt olycka till polis, tillika manschauvinist, en figur helt innesluten i sin egen värld och utan en enda känsla för någon annan varelse - jo, han hade en gång en älskad guldfisk, den är väl en passande symbol för hans känsloliv.
GW:s språk är drastiskt, elakt, roligt och på alla sätt njutbart. I "Den döende detektiven" tog han livet av kommissarie Johansson som var en hederlig och strävsam polis med alla de normalt mänskliga egenskaper som Bäckström saknar.
Jag saknar i min tur Johansson här - historien blir överlastad med skildringar av Bäckströms hedonism och frosserier. Dessutom måste Bäckström bli en skicklig polis för att historien ska gå ihop och det inte bara ska bli klanterier och felbedömningar och lättja. Bäckström är nu suverän på att få brottslingar att erkänna genom att spela på fåfänga och rädsla. Kanske stämmer det med bilden av en psykopat, men det blir lite väl sofistikerat.
I alla fall, Leif GW är lysande på sitt hantverk - men jag vet inte hur mycket mer Bäckström vi tål efter denna långa skröna.