The Woman Upstairs av Claire Messud

Den här boken har blivit väldigt uppmärksammad i USA och ska nu komma på svenska i april.
Det finns paralleller mellan Lena Anderssons Ester i  "Egenmäktigt förfarande" och Messuds Nora som är kvinnan ovanpå, den prydliga och skötsamma längst bort i korridoren som tar hand om sitt eget skräp och som ingen märker...Nora blir också passionerat och orationellt förälskad, som Ester, men inte i en man utan i en familj - man, hustru, son. Och hon är arg och förblir arg.
"It was supposed to say ´Great Artist´on my tombstone, but if I died right now it would say ´such a good teacher/daughter/friend´instead."
Ett frustrerat kvinnoliv, ett ängsligt yrkesval, ett uppfattat arv från en mor instängd i en begränsande roll, en ovilja att binda sej i en relation - Nora är arg, kanske mest på sej själv. Så träffar hon familjen Shahid  och hon blir hjälplöst förälskad.
Sirena är konstnär, men framgångsrik till skillnad från Nora. Skandar är en spännande  forskare och författare och Reza är Noras underbaraste elev. Nora suger sej fast vid familjen och älskar alla tre - hon delar ateljé med Sirena och tar upp sin konst igen, hon för nattliga samtal med Skandar som lyssnar på henne och hon blir Rezas ständigt tillgängliga barnvakt. De tycks representera det liv hon borde haft, de är suveräna och hänsynslösa i sina strävanden. Vi vet inte vad de tycker om Nora men hon som törstar efter deras bekräftelse blir ständigt besviken. Är hon bara en dörrmatta, en praktisk tillgång? Till slut upptäcker hon ett yttersta sveket, som de kanske inte ens själva förstår, men det ska jag inte avslöja här.
Boken har hyllats. Kvinnor som inte är sjuka har sällan fått vara arga i litteraturen, sägs det. Det kanske stämmer. Som jag ser det handlar det lika mycket om att Nora fjättrat sej själv - ingen har stängt in henne i ett Dockhem som Ibsen gjorde med hennes namne. Det har hon klarat av på egen hand.
Boken är full av referenser till konst och litteratur om kvinnor, den är smart och oroande och tragisk i sin vardaglighet. Jag menar - ett singelliv utan barn väljer många och Nora har valt bort halvdana relationer. Att vara duktig lärare är inget misslyckande för den som inte trott att hon skulle bli stor konstnär. Men Nora är arg! Och vem ska hon vara arg på?