Språket väller fram - berättelsen om Theos mors död sväller liksom framför oss. Vi vet att det ska hända men inte riktigt hur och turerna tills Theo äntligen trots alla sina avledande manövrer får klart för sej att hon dog i explosionen på muséet vindlar fram med ett oemotståndligt sug. Det är skickligt. Vi älskar denna mamma och förstår vilken oerhörd förlust Theo drabbas av.
Nästa genomgripande upplevelse för Theo är kärleken till den hopplöse Boris, ryskpolackukrainaren som blir hans vän. Om Theos förste vän Andy "var en planet utan atmosfär" är Boris ett helt universum. Pojkarna delar knark, mat, pengar i ett fasansfullt ökenlandskap runt Las Vegas dit deras supande, stjälande och misshandlande pappor tagit dem och genast övergivit dem. Varför måste mammorna dö och inte de värdelösa papporna, undrar de hungriga och blåslagna vildingarna?
Theo kommer tillbaka till New York, blir till synes välanpassad men livet kretsar för alltid kring explosionen och det som hände då och de människor som har samma erfarenhet. En flicka på museet som också överlevde blir för alltid förbunden med Theo. Den skadade mannen vars hand Theo håller när han dör leder till Theos yrkesval och nya familj. Den ovärderliga 400 år gamla målningen av steglitsan som var mammans favoritkonstverk glöder som en trygghet och en skuld genom Theos uppväxt, den är en intejpad och kriminell hemlighet. Så kommer Boris tillbaka i vuxen ålder och Theos liv börjar snurra allt fortare men ständigt kring samma element, förbundna med den ursprungliga förlusten.
Steglitsan är en skitig, dramatisk, sorgsen, osannolik och djupt berörande roman om skadade människor med besattheter och hemligheter. Läs den.
No comments:
Post a Comment