Respekt till Dan Josefsson som gjort ett hästjobb av research och omvandlat det till övertygande läsning. Det är skakande.
Vilken tur att journalister finns! Jag har ännu inte läst Hannes Råstams bok om hur en seriemördare skapas, kan det finnas ännu mer att hämta där?
Under alla turer kring Quicks åtta upphävda morddomar har jag förhållit mej lite skeptisk - han måste ändå vara ett monster, några av domarna var väl ändå rätt?
Men nu, i Josefssons envetna grävande i arkiven, i förundersökningarna, i förhören, i korrespondensen mellan Sture Bergwall och psykologerna, mellan psykologerna själva träder det fram en bild av en mytomanisk och fantasibegåvad missbrukare, med några rätt misslyckade brott och försök till sexuella övergrepp bakom sig, som lyckas få poliser, åklagare, klinikchefer, psykologer, advokater och medier att spela med i ett nästan decennielångt spektakel.
Åtta morddomar som nu är upphävda!
Josefsson lägger stor vikt vid Bergwalls terapi och den grupp terapeuter som fanns kring den gamla och karismatiska Margit Norell.
Gruppen var övertygad om att många av oss har förträngt svåra barndomsminnen, ja det tycks nästan som om psykologerna kring Margit var övertygade om att alla som inte mår perfekt har förträngda minnen som måste lyftas upp, oftast av sexuell natur. Ju mindre man minns, desto sannolikare är det att en närstående förgripit sig på en. Följderna denna övertygelse kan få för relationerna mellan människor är skrämmande. Sture Bergwall spelade med i denna fars och mindes massor av mord som han skulle ha begått för att inte tala om alla övergrepp som han själv skulle utsatts för av sina föräldrar och som han sedan återgestaltade i sina brott. Det spelade ingen roll att Stures alla syskon envist förnekade att övergrepp skulle skett hos den trångbodda familjen, det var bara bevis för att de också hade förträngt eller kanske själva deltagit. Sture blev terapeuternas älskling och trumfkort.
Och många fler gick på det: vem säger emot en överläkare? Och vem grips inte av iver att få jobba med Sveriges förste seriemördare? Om Sture berättade att ett mordoffer hade långt, fladdrande, ljust hår och hon i själva verket var mörk och korthårig, ja det sopades undan. Att han aldrig lyckats hitta alla de benrester han hade gömt undan efter sina styckmord spelade heller ingen roll, man såg ju hur han led under vallningarna, bröt samman när minnena ville tränga sej fram, och måste få mer och mer lugnande medel för att stå ut. Han hade ett bekvämt liv på Säter, fick allt knark han ville ha, omgiven av hängivna lyssnare så snart han vill berätta något, hade stor frihet och den ganska ensamma mannen blev omtyckt och närmast älskad av psykologerna - som alla led med honom över de övergrepp han utsatts för som pojke.
Alla hade sina drivkrafter - sammantaget blev det en rättsskandal.
Jag kan bara säga - läs boken! Det ska bli oerhört intressant att se vad den s k Quick-kommissionen kommer fram till.
No comments:
Post a Comment