Varför jag skriver denna blogg

Jag har alltid varit en läsare. Syskon och barndomskompisar minns att jag tyckte om hundar och alltid läste. Det minns jag också. Ständigt denna längtan till böcker.
Jag kunde läsa när jag började skolan och i första klass fick jag sitta och läsa för mig själv medan de andra lärde sig. Det var gulnade, små böcker med sagor och enstaka små bleka illustrationer - inga glassiga sagoböcker.
Min mamma var också en läsare, hon hade kort utbildning men en säker boksmak och det var högtidsstunder när hon läste högt för mig och mina tre syskon. Jag minns särskilt samlingen runt fotogenlampan på Hallands Väderö där vi fick hyra ett hus av vänner vissa somrar.
Vi prenumererade på Allers som kom varje tisdag. Då sprang jag hem från skolan för att hinna först till tidningen som hade följetonger med romantiska eller upprörande berättelser och reportage om exotiska platser och strapatser bortom civilstationen som jag uppfattade som ett slags handelsstation där råbarkade människor sålde skinn och torkat kött till äventyrare.

I föräldrarnas bokhyllor fanns förbjudna böcker - deckare och Ivar Lo Johanssons skandalbok  "Lyckan" och Agnar Mykles "Sången om den röda rubinen." Jag tog omslaget till tillåtna böcker och satte det runt de förbjudna för att kunna läsa i smyg. Ibland blev jag otroligt skrämd av deckarna men det har inte stoppat min livslånga kärlek till hemska historier. Tyvärr blir jag sällan tillräckligt rädd numera.
När jag var 10 läste jag "Borta med vinden" första gången. Den blev min ungdoms absoluta favorit, jag vet inte hur många gånger jag plöjde den. Den storslagna filmen på den storslagna boken blev också min första barnförbjudna film - jag var 12 och smet in i salongen i skydd av min pappas vida, gröna lodenrock. I all sin förljugenhet om slaveriet och kriget är Margaret Mitchells skildring av anti-hjältinnan Scarlett O´Hara ingen dålig emancipatorisk kvinnoberättelse.
Annars var det mest de manliga hjältarna som var intressanta att identifiera sig med. Hjortfot och Uncas och andra ädla, stoiska och modiga män som förenade fysisk styrka med en omutlig moral. Ett tag funderade jag på att skära in ett ärr i kinden för att likna någon av mina otaliga förebilder. Grannbarnen och vi syskon lekte indianer i vår bäckravin i Skövde under många somrar - alla ville vara spejare som var de mest fulländade av människor. Ingen var någonsin squaw, det fanns inte på kartan.
Mitt läsande har fortsatt, även under tider med heltidsjobb och många barn hemma har jag lyckats skaffa mig tid till det. Och nu när jag just har fyllt 68 och omsorgsplikterna och jobbtimmarna har glesnat så kan jag sluka böcker. För fort tycker jag. Jag lånar och köper till min läsplatta och böckerna tenderar att flyta ihop bakom mig eftersom det är så lätt att bara ladda hem nästa, mitt i natten, när som helst - på 30 sekunder. Därför ska jag börja skriva om dem, för de är värda att inte bara lämnas förbrukade.