Boktjuven av Markus Zusak

När döden berättar en historia måste du lyssna - är undertiteln på denna gripande och kärleksfulla bok. Och det är döden som skriver ner Boktjuvens historia. Den medkännande död som blev helt utarbetad: "Det är förmodligen ingen överdrift att påstå att under alla år av Hitlers styre fanns det ingen som tjänade Fuhrern lika lojalt som jag."

Boktjuven själv är unga Liesel som bor hos hos sin snälla fosterpappa och sin råbarkade fostermamma sedan hennes bror dött och föräldrarna försvunnit, var dom kanske kommunister - vad nu det betyder?
Det här måste vara en ungdomsbok? Varför? Jo, jag grät. Jag  läser och ser mycket grymt, men barn- och ungdomsböcker är särskilt rörande. Jag gråter alltid när jag högläser sagor, det kan vara allt möjligt från en ihjälklämd mus hos Rut-Emma till Skorpan Lejonhjärtas död, det finns ingen rim och reson i gråtandet.

Boktjuven, är dock inte ett dugg sentimental. Jag grät ändå. Den är vacker, grym och kärleksfull. Den skildrar krigsåren på en fattig tysk gata utanför Munchen.

Höglandet av Steinar Bragi

Det är obegripligt att denna bok fått bra recensioner och hamnat på recensenternas topplistor i DN bl a.
Jag tycker den är urusel.
Ett gäng otrevliga personer som tecknas osammanhängande som hamnar i obegripliga situationer och gör dumma saker. Det är omöjligt att intressera sej ett dugg för dom. Och språket är rörigt och stolpigt.
Handlingen har Islands kris som mörk bakgrund - alla är medskyldiga till girigheten och den avgrund som öppnade sej framför det festande folket. Våra huvudpersoner har drabbats, förlorat det mesta tycks det som, men är medvetna om att deras spekulationer och affärer har del i katastrofen. Jag har läst en annan isländsk deckare nyss, Eldnatt av Yrsa Sigurdardottir (den var bättre) där också den isländska krisen spelade ett slags huvudroll - den är väl så djupgående att den präglar allt i dagens Island.
Höglandet skildrar kontrasten mellan natur och stad skrev någon recensent - jaså? Ja dom är på landet och dom vill hem till stan - det är sant. Och det enda positiva jag kan säga om historien är nog just känslan av en ödesmättad jätteöken mitt i lilla Island.

Steglitsan av Donna Tartt

Donna Tartt - "Den hemliga historien" minns jag som ganska klinisk men bra, "Den lille vännen" skildrar med inlevelse en familj som förlamats av sorg efter en död son. Och nu "Steglitsan".
Språket väller fram - berättelsen om Theos mors död sväller liksom framför oss. Vi vet att det ska hända men inte riktigt hur och turerna tills Theo äntligen trots alla sina avledande manövrer får klart för sej att hon dog i explosionen på muséet vindlar fram med ett oemotståndligt sug. Det är skickligt. Vi älskar denna mamma och förstår vilken oerhörd förlust Theo drabbas av.
Nästa genomgripande upplevelse för Theo är kärleken till den hopplöse Boris, ryskpolackukrainaren som blir hans vän. Om Theos förste vän Andy "var en planet utan atmosfär" är Boris ett helt universum. Pojkarna delar knark, mat, pengar i ett fasansfullt ökenlandskap runt Las Vegas dit deras supande, stjälande och misshandlande pappor tagit dem och genast övergivit dem. Varför måste mammorna dö och inte de värdelösa papporna, undrar de hungriga och blåslagna vildingarna?

The Woman Upstairs av Claire Messud

Den här boken har blivit väldigt uppmärksammad i USA och ska nu komma på svenska i april.
Det finns paralleller mellan Lena Anderssons Ester i  "Egenmäktigt förfarande" och Messuds Nora som är kvinnan ovanpå, den prydliga och skötsamma längst bort i korridoren som tar hand om sitt eget skräp och som ingen märker...Nora blir också passionerat och orationellt förälskad, som Ester, men inte i en man utan i en familj - man, hustru, son. Och hon är arg och förblir arg.
"It was supposed to say ´Great Artist´on my tombstone, but if I died right now it would say ´such a good teacher/daughter/friend´instead."
Ett frustrerat kvinnoliv, ett ängsligt yrkesval, ett uppfattat arv från en mor instängd i en begränsande roll, en ovilja att binda sej i en relation - Nora är arg, kanske mest på sej själv. Så träffar hon familjen Shahid  och hon blir hjälplöst förälskad.

Inferno av Dan Brown

Hoppsan, det jag skrev här raderades av något skäl och då tänkte jag, ok, strunt i det, bara pinsamt att visa hur mycket skräp jag läser...
Men, jag rekapitulerar lite snabbt:
I denna bok blir professor Robert Langdon ett slags konsthistoriens Jack Bauer som på 24 timmar ska rädda planeten men utan teknologi och vapen - Langdon har i st konsthistorien och symboltolkningen i sin hand.
Det är väl lite roligt? Ja, på ett sätt. Jag blir sugen på att resa till Florens och Venedig. Men personteckningen är mycket stolpig och intrigen håller faktiskt inte, till slut tröttnar jag på att försöka hänga med i vändningarna och begripa vem som är god och vem som är ond.
Ramen till det hela är Dantes helveteskrets i Divina Commedia och intrigen handlar om att vi överbefolkar jorden och kommer att döma vårt släkte till en kvalfull undergång om inte en rensning sker, en ny digerdöd som decimerar antalet människor med en tredjedel och ger utrymme för en ny storhetstid när vi kan andas fritt igen.... Och en satanisk hjärna har hittat på sättet att göra detta, eller har han det? Ja, läs får du se.
Men jag rekommenderar inte att lägga tid på Dan Brown och hans stiliga professor, som det heter i boken om du inte just vill ha inspiration att resa till Italiens kulturella centra.

Den sanna historien om Pinocchios näsa av Leif GW Persson

Leif GW:s nya deckare är en ganska snårig historia om brott och bedrägeri. Den vindlar sig ut i Europa, till det tsarryska hovet, in i konstvärlden och en del vanlig småkriminalitet i Sverige.
I centrum står den oförliknelige kommissarie Evert Bäckström, en korrupt olycka till polis, tillika manschauvinist, en figur helt innesluten i sin egen värld och utan en enda känsla för någon annan varelse - jo, han hade en gång en älskad guldfisk, den är väl en passande symbol för hans känsloliv.
GW:s språk är drastiskt, elakt, roligt och på alla sätt njutbart. I "Den döende detektiven" tog han livet av kommissarie Johansson som var en hederlig och strävsam polis med alla de normalt mänskliga egenskaper som Bäckström saknar.
Jag saknar i min tur Johansson här - historien blir överlastad med skildringar av Bäckströms hedonism och frosserier. Dessutom måste Bäckström bli en skicklig polis för att historien ska gå ihop och det inte bara ska bli klanterier och felbedömningar och lättja. Bäckström är nu suverän på att få brottslingar att erkänna genom att spela på fåfänga och rädsla. Kanske stämmer det med bilden av en psykopat, men det blir lite väl sofistikerat.
I alla fall, Leif GW är lysande på sitt hantverk - men jag vet inte hur mycket mer Bäckström vi tål efter denna långa skröna.