Mannen som slutade ljuga av Dan Josefsson

Ojojoj, vilken berättelse!
Respekt till Dan Josefsson som gjort ett hästjobb av research och omvandlat det till övertygande läsning. Det är skakande.
Vilken tur att journalister finns! Jag har ännu inte läst Hannes Råstams bok om hur en seriemördare skapas, kan det finnas ännu mer att hämta där?
Under alla turer kring Quicks åtta upphävda morddomar har jag förhållit mej lite skeptisk - han måste ändå vara ett monster, några av domarna var väl ändå rätt?
Men nu, i Josefssons envetna grävande i arkiven, i förundersökningarna, i förhören, i korrespondensen mellan Sture Bergwall och psykologerna, mellan psykologerna själva träder det fram en bild av en mytomanisk och fantasibegåvad missbrukare, med några rätt misslyckade brott och försök till sexuella övergrepp bakom sig, som lyckas få poliser, åklagare, klinikchefer, psykologer, advokater och medier att spela med i ett nästan decennielångt spektakel.
Åtta morddomar som nu är upphävda!
Josefsson lägger stor vikt vid Bergwalls terapi och den grupp terapeuter som fanns kring den gamla och karismatiska Margit Norell.

Lyckliga gatan av Liza Marklund

Det var mycket länge sedan jag lästa Liza Marklund. En uppskattande artikel i DN av Stig Larsson fick mig att ge mej på hennes senaste, Lyckliga gatan.
Är den bra? Boken känns ofärdig och jag har redan glömt vad den handlar om. Ingen spänning. Skurkar och offer blev otydliga i konturerna.
Det enda intressanta är skildringen av Annika Bengtzon som är en ofullkomlig hjältinna utan högre moral och med problem med styvbarnen och en övergiven, stympad och bitter f d äkta man.
Men på slutet blir allt gulligt och styvdottern och Annika gråter tillsammans i en nyvunnen gemenskap.

Rörgast av Johan Theorin

En deckare, ganska medelmåttig som sådan.
Det som är fascinerande i boken är skildringen av en mycket ung svensk som begav sej till Sovjetunionen på 30-talet och lyckades överleva i Stalins terrorvälde, och bli en del av säkerhetsapparaten genom att byta identitet och bli äkta sovjetmedborgare genom att mörda en medfånge i ett av alla gulag.
Den berättelsen vore värd en egen bok och allt det andra, Ölandshistorien, känns mest som onödiga utvikningar.
Theorins tidigare böcker har innehållit övernaturliga inslag och varit mycket suggestiva, här finns inget övernaturligt alls utom möjligen styrkan hos den gamle Aron som överlevare och hämnande kraftkarl ända in i 80-årsåldern.

An officer and a spy av Robert Harris - om Dreyfusaffären

Jag har läst många böcker av Robert Harris, om allt från Pompeii, till Rom till tredje riket till Stalins Sovjet till britternas chifferarbete under andra världskriget.
Harris är alltid väl researchad och tycks ha lämnat deckargåtorna till förmån för mer renodlade historiska romaner.
Den här gången, 2013, har han tagit sig an Dreyfusaffären och har gjort ett imponerande arbete med att skildra tiden och stämningarna i Frankrike under 1890-talet. Romanen följer officeren Georges Piquart och startar i Dreyfus´ förräderidom och deportation till Devil´s Island. Dreyfus är jude och antisemitismen stark i Frankrike, inte minst påhejad av en press som beskrivs som en gamig, gapig och helt oansvarslös tredje statsmakt. Piquart blir utsedd till chef för underrättelsetjänsten och kommer så småningom över bevis för Dreyfus oskuld, bevis att dokument mot honom förfalskats och dessutom spioneribevis mot en annan officer. Piquart är en envis och orädd man som sätter allt på spel för att bevisa Dreyfus oskuld. Romanen gestaltar varje steg i denna process, juridiskt, socialt, i media, men det blir ganska tråkigt och alltför detaljerat om man inte är fanatiskt intresserad.
Zola och hans stridsskrift mot Dreyfusdomen träder givetvis in på scenen. Det är väl Zola som gjort domen så beryktad, och det fanns press som vågade gå mot strömmen. Zola döms till ett år i fängelse och går i exil i England.

Spår av Lena Sundström

Spår skildrar ett enastående journalistiskt grävjobb.
Det är imponerande att TV4 lät den s k trojkan, Fredrik Laurin, Sven Bergman och Joachim Dyfvermark, arbeta så länge och envist med uppslaget.
Det har skrivits mycket om boken och den var nominerad till Augustpriset.
Den är välskriven och spännande, det är ganska lätt att hänga med i alla turer. Det bestående intrycket är att Sveriges regering var naiv och alltför hjälpsam mot ett USA som tappat koncepterna efter elfte september. Hjälpsam på ett antagligen olagligt sätt, men jag kan inte tillräckligt för att bedöma detta. Italien hade ett liknande fall där bl a CIA-agenter dömdes till fängelse. Betyder det att italienska domstolar är mer självständiga än svenska? Förmodligen inte, i Sverigefallet fattades avvisningsbeslutet av regeringen i ett fullt beslutsfört sammanträde och fortfarande efter läsningen vet jag inte hur det skedde att säpo lät CIA gå in i processen och hyra ett plan för att transportera de misstänkta terroristerna till Egypten.

Flykten från läger 14 - den dramatiska rymningen från ett nordkoreanskt fångläger

Blaine Harden har skrivit denna bok, den kom ut 2012. Den är mycket upprörande.
Jag har tidigare läst om Shin Dong-hyuks öde i artiklar. Han var den förste som lyckades rymma ur ett av Nordkoreas mycket hemliga fångläger. Eller så hemliga är de inte, på google maps kan du se byggnaderna och skolan där Shin gick. Det finns t o m tydligen något ställe där dit man kan åka på semester för det finns recensioner från semestrare på Bukchang concentration camp, det är väldigt förbryllande.
Shin föddes i lägret och rymde när han var 23 år. Han hade vid 14 års ålder sett sin mor och bror bli avrättade. Fadern hade han aldrig levt med även om han kände honom. Det fanns inga nära relationer, Shin såg t o m sin mamma som en konkurrent om maten och han tyckte hon förtjänade att avrättas eftersom hon hade planerat att fly tillsammans med en äldre bror. Det var han som angav henne.
Shins kamp efter flykten har varit att bli människa, säger han. Den som vuxit upp i en värld utanför all normal mänsklig samvaro har svårt att känna tillit.

Varför jag skriver denna blogg

Jag har alltid varit en läsare. Syskon och barndomskompisar minns att jag tyckte om hundar och alltid läste. Det minns jag också. Ständigt denna längtan till böcker.
Jag kunde läsa när jag började skolan och i första klass fick jag sitta och läsa för mig själv medan de andra lärde sig. Det var gulnade, små böcker med sagor och enstaka små bleka illustrationer - inga glassiga sagoböcker.
Min mamma var också en läsare, hon hade kort utbildning men en säker boksmak och det var högtidsstunder när hon läste högt för mig och mina tre syskon. Jag minns särskilt samlingen runt fotogenlampan på Hallands Väderö där vi fick hyra ett hus av vänner vissa somrar.
Vi prenumererade på Allers som kom varje tisdag. Då sprang jag hem från skolan för att hinna först till tidningen som hade följetonger med romantiska eller upprörande berättelser och reportage om exotiska platser och strapatser bortom civilstationen som jag uppfattade som ett slags handelsstation där råbarkade människor sålde skinn och torkat kött till äventyrare.